När jag blev förnedrad – och hur du kan komma igång med backintervaller

Jag gillade en tjej i lågstadiet när jag var 9 eller kanske 10 år gammal. När man gillar någon i den åldern finns det alltid ett protokoll att följa. Du kan inte bara gå upp till henne och säga det direkt. Du måste berätta detta för din kompis, som pratar med hennes kompis, som pratar med henne, och sen får du feedback. Jag sket i det protokollet fullständigt.

Det var nog på en rast efter att vi hade spelat fotboll (som alltid) som jag gick upp till henne och frågade rakt ut om hon ville bli ihop med mig. Jag var täckt med lera och svett när jag ställde frågan: ”vill du bli ihop med mig?” Hon sa ingenting.

Jag blev nekad.

Men som om inte det vore nog, 1 vecka senare när vi alla i klassen sitter i matsalen (vi hade bord där olika klasser satt – så alla var samlade runt samma bord) frågar min ”kompis” mig hur det gick när jag frågade henne. Jag lutade mig fram och viskade för honom att jag inte fick något svar. Varpå geniet till kompis vänder sig och ropar ut till henne att hon inte har svarat på min fråga om vi skulle bli tillsammans eller inte?

Tjejen blir helt ställd, och säger inför alla: ”nej aldrig, inte på hundra år!”

Aj. Nekad igen.

Det blev ganska tyst i matsalen.
 


Jag minns att jag tänkte att hon i alla fall tyckte om mig lite, eftersom hon skulle kunna överväga att bli tillsammans med mig om 100 år – när jag är alldeles rynkig. Det fanns hopp.

…jag insåg precis att denna blogg precis blev min terapeut…

Att misslyckas är tungt. Jag är inte ensam om att ha misslyckats, många gör det dagligen. I träningen och i vardagen. Shit, jag kan inte ens räkna till hur många gånger jag har misslyckats – jag vet däremot att jag lika många gånger har ställt mig upp och fortsatt!

Ta de där jävla trapporna vid galgberget som ett exempel. Under min studietid i Halmstad sprang jag här en del. Så vackra, så lockande, och så förödande. Jag har nog ett avtryck där uppe vid toppen av trapporna. Jag har legat där i mjölksyra ett antal gånger.


Misslyckanden med träning är vanligt. Man satsar för att sedan falla tillbaka i gamla ovanor. I gymmet eller i löpspåret. Därför tänkte jag idag presentera lite backträning. Du behöver inget gymkort och knappt någon utrustning. Börja enkelt och gör inget till överdrift.

Varför ska man springa i en backe? Är inte det jobbigt?

Det finns nog många anledningar, men här är 3 som jag tycker är viktiga:

1. Det främjar en bättre löpteknik.
Lutningen på backen ger löparen en bättre position som är lätt framåtlutad och ger en bättre vinkel på underbenen. Bättre mekanik genom framåtlutningen, och vinkeln på underbenet betyder bättre acceleration, bättre effektivitet, bättre rekrytering av musklerna och minskad skaderisk.

När någon skadar sig är det oftast då de översträcker sitt ben, vilket brukar innebära att det sker en sträckning av en hamstringsmuskel (baksida lår). Löpning i lätt uppförslutning tillåter dig inte att lika lätt översträcka benet. Vilket kan hända den entusiastiske nybörjaren.

2. Mindre stress – vilket gör att det kan tränas oftare.
Kort och gott: du kan inte springa så fort när du springer uppför en backe. Därför blir den totala stressen på kroppen mindre, även om din upplevda insats är hög. Tack vare detta kommer du att återhämta dig från intervallerna snabbare; vilket gör att du kan upprepa varje intervall snabbare och varje pass.

3. De belastar kroppen mindre.
Ganska självklart om man tänker på det. Vad skulle göra mindre ont i knäna – hoppa upp på en 60 cm box eller hoppa ner från en 60 cm box? Självklart kommer det göra mer ont att hoppa ner från en box. Belastningen vid landningen blir helt olika.

Att springa uppför är skonsammare för dina leder, och den minskade kraften som varje steg innebär är helt i linje med punkt nr 2.

Jag rekommenderar att du hittar en backe som är av gräs, jord eller packad sand. Fördelarna med den minskade stressen försvinner lite om du springer på ett hårt underlag som asfalt.

Backen ska vara brant, men inte löjligt brant. Du vill att lutningen ska tvinga dig i en lätt framåtlutning, men inte så mycket att det förändrar mekaniken helt. Sikta på en backe som är 50 meter lång, men hittar du något som är runt 100 meter är det riktigt bra. Då kan du variera längden du springer beroende på ditt träningsfokus under det passet.

Så för enkelhetens skulle tänkte jag ge lite riktlinjer att följa.
Tänk på det här när du springer backe:

Distans: 50-80 meter
Intensitet: 50-75 % av maximal hastighet
Upprepningar: 6-10
Vila: 1-3 minuter mellan intervallerna. Du kan även vila den tiden det tar att gå ner för backen.

Och för er som funderar på varför intervaller är så bra kommer här 8 anledningar:

  • Bra fettförbränning
  • Bygger muskler och tränar dina snabba muskelfibrer
  • Ökar din uthållighet och arbetskapacitet
  • Stärker hjärtat, och håller det friskt
  • Förbättrar konditionen, lungkapaciteten och cirkulationen
  • Ökar hjärnfunktionen och motverkar depression (den förväntade du dig inte, va?)
  • Tidsbesparande
  • Bygger ett jävlar-anamma, och bra mental styrka

Så börja lätt, välj en skonsammare konditionsform. Hitta känslan och när du känner dig redo för gymmet välkomnar jag dig med öppna armar.

Btw, jag fick till slut tjejen, trots dubbelt nekande och mitt offentliga misslyckande inför hela klassen. Men som många mellanstadieförhållande så funkade det inte. I slutändan var det inte mig det var fel på, det var henne. Jag är ledsen, men du var bara för ondskefull.

Nu många år senare har jag lyckats i förhållandet – men jag fortsätter att misslyckas i gymmet. Det är en process. Det viktiga är att härda ut, kriga på, och inte ge upp. Det ordnar sig alltid i slutändan.

Lycka till min träningsvänner!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Styrketräning, bålträning